Bye bye singelliv...

Tänk vad det kan hända snabbt. Man tror att man ska va evigt singel tills man ska vika hädan. Så bara händer det. Helt underbart att han bara fanns, han som passar perfekt och är den underbaraste i hela världen. Okej, så känns det väl för alla som är nykär, men jag trodde inte att det skulle hända. Idag har det gått en månad sedan vi träffades första gången, och det var verkligen första gången. Hade aldrig sett honom förut, iaf vad jag vet. Så bara fanns han där och vi fann varann... Låter som från en film och det var nästan så. Nu har vi träffats i en månad och det blir bara bättre och bättre. Som pusselbitar, ja ja, det är en klycha, men det stämmer ju. Tyvärr är det en bit att åka mellan oss och detär ju på gott och ont. Vi får ju verkligen längta. Nu fick vi iaf fyra dagar plus en kväll och det har varit såå mysigt. Nu är det bara att längta till nästa helg. Då ska jag få träffa hans dotter också. Det ska bli spännande. Pontus har redan träffat Andreas och gillar honom mycket, tack o lov, och ja, varför skulle han inte göra det? Jag har ju haft sån tur att få träffa drömprinsen...